det finns inga ord.

jag började med ett statusuppdatering men insåg rätt så snabbt att det skulle bli alldeles för långt.

jag har bott i större orter sedan många år tillbaka, östersund, uppsala och nu stockholm. jag möter människor som är ljusa, mörka, svenskar, utländska, bögar, korta, långa, kristna, muslimer, buddister. jag har sett pingstkyrkan och moskéer. rikets sal. även om jag har bott i sthlm sedan 2011 anser jag mig själv som en rejäl bonde. åker helst till jobbet i mjukisbyxor och bekväma skor. ibland samma tröja i flera dagar (tshirt och underkläder byts så klart varje dag). har väl 2-3 par "fin kläder" så att säga. har det som bäst i vår soffa. jag har ett jobb där det finns säkert 50-70 olika nationaliteter. många hårt arbetande. det finns de som har svårt för svenska men de har ändå tagit sig i kragen för att ordna ett jobb. för att komma in i det svenska samhället. min första bästa vän på jobbet, när jag jobbade i restaurangen, kom från Rumänien. Han flyttade till sverige för att få ihop ekonomin för hans fru och son som har allvarlig diabetes. kvar i Rumänien. han gick aldrig på gatan. och inte kunde han svenska innan han kom heller.

idag kom mina ögon över en delad länk som jag önskar att jag inte såg. jag har varit naiv och jag tror alltid gott om alla tills de gör mig illa. Vi väljer inte släkten, har någon sagt till mig tidigare. jag är så otroligt glad över den uppfostran jag har fått. mamma och pappa har fått mig att förstå alla människors lika värde. när jag var 13 år var inte mina föräldrar det bästa jag visste, men nu är jag evig tacksam.
Nyheten gällde att det finns planer på att det skall byggas en moské i varje kommun. varför inte tycker jag, lika väl som att det finns svenska kyrkor och alla dessa förgreningar av kristliga kyrkor, så bör det finnas moskéer. Jag anser att de har lika mycket rätt till att utföra sin tro i sina kyrkor, i sverige, lika mycket som vi har. Ja, det kommer att kosta. Men att driva ett land kostar, allt kostar.
Det som gjorde ont och har fått mig att bryta ihop ett flertal gånger idag är att jag har fått höra av människor jag älskar att muslimerna är bara här och kräver, arbetar inte etc. de bör inte kräva en moské utan vara tacksamma över att de lever. de är inte värda sin moské som de beter sig, bombar, våldtar, homofober som dom är. ska de bo i sverige måste de anpassa sig, de behövs inga fler muslimer som glider runt och lever på bidrag, de kan väl lika gärna gå i den svenska kyrkan eller så kan de lika gärna flytta till ställen där moskén redan finns. att bekosta dom en massa pengar på en kyrka är helt ologiskt.

när jag läste allt detta, blev jag bara mer och mer förtvivlad. och tårarna allt fler. (och vi undrar varje dag hur det kommer sig att främlingsfientliga partier bara växer och växer.) det finns säkerligen elaka muslimer och det är så tragiskt att de smutskastar hela religionen. det finns muslimer som är födda i sverige. och flera generationer tillbaka. varför får inte de har rätt till sin kyrka som de kristna har? ja det kostar. men de är lika mycket svenskar som jag. svenska kyrkor byggs. sverige är ett mångkulturellt land så det är inte mer än rätt att det skall finnas kyrkor till alla.
jag är fascinerad att människor tycker olika, rätt så förtjusande och gör vardagen lite mer spännande. vi kan hata vargar, vi kan älska dom, vi är socialdemokrater eller moderater. jag skiter i vilket. och jag älskar att göra lite humor av att vi alla tycker lite olika.
men när människor i min närhet inte kan se att alla människor är lika mycket värda, där går gränsen. då är det liv vi pratar om, då är det allvar.

Hela dagen har jag haft en mening i huvudet. det är från svenska hjältar-galan. Nunnan som säger:

"När människor flyr för sina liv, vem är då jag att säga nej"

jag kan till viss del känna att vi borde verkligen ta hand om de flyktingar vi har innan vi tar in fler. men nu fungerar inte riktigt det. människor flyr för sina liv och har inte tiden att vänta. har de inte tid till att packa sin väska eller ta med sitt gosedjur, hur kan de då ha tid till att vänta på att länder har det såpass gott ställt att  de kan ta emot dem. det kommer alltid vara ekonomisk brist på saker. vi kommer alltid att gnälla. på skolan. på sjukvården. vi är aldrig nöjda. kris och akut. krig. nej då finns det inte tid att vänta på pengar.

jag önskar att de i framtiden kan inse, att svenska kristna är lika mycket värda som svenska muslimer. det som gör mest ont är att de har betytt så oerhört mycket för mig genom åren, jag har alltid tyckt jag har haft två familjer. de har alltid funnits där. det sägs att blod är tjockare än vatten. men inte när de ser ner på en annan religion. de anser sig säkert inte att de tycker så, men de vill inte att det skall byggas moskér. för mig är det samma som att kristendomen är mer värd än islam.

idag hade jag verkligen behövt dig vid min sida. jag kan bara agera och tala utifrån mina personliga starka känslor. du hade hoppat in med ditt vokabulär, vetskapen och faktan. siffrorna. du var min bror och växte upp med samma människosyn. jag saknar dig.

reflektion 2014

wow ett helt år har gått utan att jag har skrivit någonting. jag har väl kommit till en tid då jag kanske inte vill dela med mig utav allt eller att det blir bara värre att jag skriver. men nu kommer den årliga recapen som jag gjort sedan säkerligen 2008 eller 2009. Om jag försöker minnas tillbaka på förra året, 2013, måste jag erkänna att jag minns inget. på riktigt. var det verkligen så att jag gick på rutin och helt demolerad av alla känslor som jag försökte få bukt på och helst inte ta upp till ytan?

2014 kändes mer som ett överlevnadsår, en övergång som jag var tvungen att ta mig igenom. allt började med aftonbladet. hur hade det här året sett ut utan aftonbladet? hade jag fortfarande varit stone face? med tidningens "hjälp" försvann min mur och försvar och hela Sverige fick läsa om vem Kim är/var. hela Sverige fick veta att jag ville dö 2009, hade självskadebeteende och en låg självkänsla. hela Sverige fick veta att jag kämpade mig upp i sadeln igen men misslyckade i min roll som storasyster. allt gick så snabbt. aftonbladet. aftonbladet tv. nyhetsmorgon. tv4 nyheterna. det var som att åka fritt fall utan att det tog stopp och jag blev illamående på vägen. folk jag inte känner kom fram, folk jag inte pratat med sedan grundskolan hörde av sig. märkliga vänförfrågningar. Jag försökte le mig igenom hela den här karusellen men det finns människor i min vardag som såg mig bakom. och hjälpte mig upp. så in i psykolog svängen igen för att bli påmind om allt jag en gång fick lära mig. och att det inte var ett misslyckande från min sida att Kenny ville dö. Sedan om det var psykologen eller människorna i min omgivning som fick mig att inse verkligheten, det vet jag inte än idag. första halvåret ville jag inte tänka på Kenny. Jag ville stoppa undan honom och EVENTUELLT ta fram honom OM och NÄR jag hade tid för att jag KANSKE vågade KÄNNA lite. jag ville inte att han skulle påverka min vardag, för det är jag som bestämmer. inte någon som är död. men det insåg jag med mycket hjälp att det inte fungerade, det var inte hållbart. acceptans. läskigt ord. första halvåret var det ordet lika med som att jag tyckte det var OKEJ att Kenny är död. och det tycker jag ju inte så acceptans var inget jag ville använda mig utav.

efter många tårar, samtal med alla möjliga kära bekanta, känslostormar, utbrott, spring, promenader, böcker, sol, värme, filmer så har det liksom gått vägen.
besök av Kennys vänner från USA. jag hade en underbar semester som började med bröllop. överraskning. och oj vad överraskade mina släktingar blev och jag är evigt tacksam för att hjälp vi fick med att få ihop det. magiskt var det. tänk att få möjligheten att få gifta sig med sin bästa vän. och allt hysh hysh innan i och med överraskningen. oj oj.
efter semestern kom vardagen med arbete och diverse. lite mer psykologprat. 3 fina kollegor slutar inom en kort tidsram och det kändes. tyngre och tyngre blev det. men det gick ju vägen det med. förändringar kommer jag aldrig gilla utan bara bättre på att hantera dem.  och så kom december. jul och nyår. läskigt. pappa hade jour och det var mammas tur att ha hand om midnattsmässan i missionkyrkan. jahapp då fanns det inget val utan det var bara att ta tjuren vid hornen. julafton. 2012 och 2013 har vi alla varit i stockholm. mycket har nog att göra att jag inte ville vara hemma. fly och stoppa undan. bäst så. men i år valde jag att åka hem. surrealistisk. ibland kunde jag nästan höra från mitt sovrum på blomstervägen i årjäng, hans fotsteg från sitt rum, rundar i vardagsrummet och tillbaka igen till hans rum, munnen fylld med godis. och känslorna går pararellt med varandra, lite humor och sorg samtidigt.
men det gick, vi överlevde den här julafton också och den kändes mer riktig än de andra 2 gångerna utan Kenny. 2012 bokade vi julbord på en restaurang i centrala stockholm. jag tror ingen av oss riktigt visste hur vi skulle bete oss, ungefär som bambi på hal is. 2013 var väldigt mysig men jag mådde otroligt illa, de var då min mage började spöka för första gången (och de skulle den göra hela året 2014)
Så julen 2014 kunde inte bli bättre, med mamma och pappa, en riktig julgran, besöka Kennys grav och midnattsmässa. Jag är inte kristen men den gemenskapen de har är otroligt vacker.
Nu vankas nyårsafton och jag ska återigen jobba. gör mig ingeting.

min kurator från gymnasiet sa alltid att jag måste fortsätta med att skriva boken om Kim. jag är författaren och den är inte slut på länge. men just den här delen skall nu få ett avslut. jag kommer att tillåta mig att gråta över att Kenny är borta men så förväntansfull jag är på ett nytt år nu vet jag inte när jag var senast <3 NU kör vi #KBK

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Gift mig

2. Höll du några av dina nyårslöften?

jag tror nog inte de.. för jag minns inga

3. Blev någon/några av dina vänner, föräldrar i år?
Bekanta ja. Vänner absolut men inte första-gången-föräldrar

4. Dog någon som stod dig nära?
njaea, gammelmormor

5. Vilka länder besökte du?
Inga

6. Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015?
hälsan och pengar

7. Vilket/vilka datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
26 juli :)

8. Vad var din största framgång 2014?
att våga gå utanför min trygghetsbox och viljan att gå på lina istället för en bred motorväg

9. Största misstaget?
-

10. Har du varit sjuk?

Japp

11. Bästa köpet?

Bilen. och vigselringen

12. Vad spenderade du mest pengar på?

godis

13. Gjorde någon dig riktigt glad?
Ja :) alltför många gånger, fast det kan aldrig bli för många gånger

14. Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2014?
tell me when the night is over. 

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

påminde lite om 2010, jäkligt höga toppar och jäkligt låga dalar

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Rört på fläsket och vågat mer. jag är flygrädd men vill så gärna vara påväg nånstans. flyga.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
ätit godis

18. Hur  tillbringade du julen?
hemma i årjäng för första gången sen 2011

19. Blev du kär i år?
möjligen nykär i Carola. men det blev min fru också :)

20. Hur många one night stands?
inget :)

21. Favoritprogram på Tv?
HOUSE OF CARDS

23. Bästa boken du läste i år?
Divergent böckerna.. eller nej, i kroppen min.

24. Största musikaliska upptäckten?
-

25. Fick du något du önskade dig?
sockerna från cubus, vuxen service, träningskläder.

26. Något du önskade dig men inte fick?

massage och healing.

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
älgjakt. hemma i värmland.

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
ja.

30. Hur skulle du beskriva din stil år 2014?

mjukisbraller......bikini. Uniform. Mjukisbrallor.

31. Vad fick dig att må bra?

Kärlek. Kramar. Atmosfären på jobbet

32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Carola

Eller hon som spelar The Evil Queen i Once upon a time :-)

33. Vem saknade du?
lillebror

34. Ditt bästa minne?
bröllopet. svenska hjältar-galan.

35. De bästa nya människorna du träffade?
de nya kollegorna och mammas vän Malin.

36. Förväntningarna inför 2015?
laddad till 100 och har höga förväntningar. känner mig redo.

Och att det ska bli ett "dödsfalls-fritt" år om det finns något som heter det.

2013

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Huslån

2. Höll du några av dina nyårslöften?
jag tror nog inte de.. för jag minns inga

3. Blev någon/några av dina vänner, föräldrar i år?
Bekanta ja. Vänner absolut men inte första-gången-föräldrar

4. Dog någon som stod dig nära?
Rebecka <3
Och en gammal barndomsvän

5. Vilka länder besökte du?
Inga

6. Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?
mer kärlek, fred, pengar, hälsan. Självförtroende.

7. Vilket/vilka datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Oj. 26 Maj? Va de konsert då?

8. Vad var din största framgång 2013?
Jobba som ansvarig några gånger.

9. Största misstaget?
Köpa innan sälj

10. Har du varit sjuk?
Japp

11. Bästa köpet?
Radhus :)

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Frappucino och vaniljlatte med soja mjölk extra kaffe ;-)

13. Gjorde någon dig riktigt glad?
Ja :) alltför många gånger, fast det kan aldrig bli för många gånger

14. Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2013?
Just give Me a reason.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jämn nivå tror ja. Inga djupa dalar eller höga toppar.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Rört på fläsket

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
ätit godis

18. Hur  tillbringade du julen?
i sthlm.

19. Blev du kär i år?
inte mer än vanligt :)

20. Hur många one night stands?
inget :)

21. Favoritprogram på Tv?
HOMELAND

23. Bästa boken du läste i år?
Jag har tittat på omslaget av Äntligen icke rökare å det går tydligen jättebra.

24. Största musikaliska upptäckten?
Återigen. PINK!

25. Fick du något du önskade dig?
Radhus

26. Något du önskade dig men inte fick?
-

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
älgjakt. hemma i värmland.

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
ja.

30. Hur skulle du beskriva din stil år 2013?
mjukisbraller......bikini. Uniform. Mjukisbrallor.

31. Vad fick dig att må bra?
Kärlek. Kramar. Atmosfären på jobbet

32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Oj.  Va heter mamman i The Purge?
Eller hon som spelar The Evil Queen i Once upon a time :-)

33. Vem saknade du?
vänner som jag har tappat med tiden

34. Ditt bästa minne?
Pink konserten

35. De bästa nya människorna du träffade?
de nya kollegorna

36. Förväntningarna inför 2014?
Ta dagen som den är och en dag i taget.
Och att det ska bli ett "dödsfalls-fritt" år om det finns något som heter det.

Livet är bra underligt

Fick idag höra att min sambos vän syster hade tagit sitt liv. Bara av att höra de orden hugger i hjärtat på mig. Jag funderar på om man kanske ska omvandla orden istället? Omkommit i en psykisk olycka. För det är ju det det är.  En psykisk olycka.
Läste någonstans där de jämförde detta med en fysisk olycka. En trafikolycka. Något fysiskt som kommer som en smäll och inget man kan styra över även fast man själv sitter vid ratten. Som en psykisk olycka. Jag vet själv hur blockerad en hjärna kan bli när man ligger på botten. Även fast det är min hjärna som jag annars kan styra över. Men i en psykisk olycka kan man inte styra hjärnan. Allt bara, händer. Händer så fort.

För mig är du en levande ängel. Och jag kommer prata så mkt om dig när vi får barn. De ska växa upp med en egen tro, men att ha bild på en riktig ängel -det är det inte många som har! <3

Jävligt dålig film!

när jag tänker på dig när jag fick se dig ligga fridfullt med ett litet leende, så dras jag tillbaka till just den gången. Tidpunkten, lukten, stämningen. Jag vill säga rakt ut : Nej. Hur kan min lillebror va borta? Det är omöjligt. Det är verkligen helt omöjligt.
Hur kan ett liv bara slockna? Ta slut så abrupt? Hur kan någon som Älskade livet ta sitt liv?
Jag drömde i helgen om dig. Det var veckan innan din bortgång. Jag fick en vision om att du skulle dö. Jag Sa till dig att du måste stå ut! För det går över!
Tänk om jag bara hade kunnat sagt det till dig, det går över. Hade du varit vid liv nu?

Det är en konstig känsla. Som inte går att beskriva. Världen vänds upp och ner, hjärtat bultar och en dammsugare suger bort mina lungor.

Konstiga tankar får jag ibland. Om jag tänker extra länge, extra hårt, så kommer du tillbaka...

Det här börjar kännas som en jävligt dålig film utan avslut. Tänk om detta var ett manus, då hade jag kunnat kasta manuset och börjat om på nytt. Där vi hittar dig i tid och du överlever och kämpar vidare....

Jävligt dålig film!

när jag tänker på dig när jag fick se dig ligga fridfullt med ett litet leende, så dras jag tillbaka till just den gången. Tidpunkten, lukten, stämningen. Jag vill säga rakt ut : Nej. Hur kan min lillebror va borta? Det är omöjligt. Det är verkligen helt omöjligt.
Hur kan ett liv bara slockna? Ta slut så abrupt? Hur kan någon som Älskade livet ta sitt liv?
Jag drömde i helgen om dig. Det var veckan innan din bortgång. Jag fick en vision om att du skulle dö. Jag Sa till dig att du måste stå ut! För det går över!
Tänk om jag bara hade kunnat sagt det till dig, det går över. Hade du varit vid liv nu?

Det är en konstig känsla. Som inte går att beskriva. Världen vänds upp och ner, hjärtat bultar och en dammsugare suger bort mina lungor.

Konstiga tankar får jag ibland. Om jag tänker extra länge, extra hårt, så kommer du tillbaka...

Det här börjar kännas som en jävligt dålig film utan avslut. Tänk om detta var ett manus, då hade jag kunnat kasta manuset och börjat om på nytt. Där vi hittar dig i tid och du överlever och kämpar vidare....

dagen då jag och många andra dog med dig

på din gravsten står det 2 juli 2012. om detta var planerat, så hade du inte planerat 2 juli. det skulle vara 1 juli av många olika anledningar. för mig gick du bort 1 juli.

Det är en utomkropps känsla. Saker och ting rör sig runt mig, människor pratar, allt går i ultrafart, medans jag själv går i slowmotion. Det går inte att beskriva. Tiden går. Men min tid står fortfarande stilla. Hur kan tiden fortfarande gå, när du är borta? Jag minns att jag var så irriterad första tiden över att andras liv fortsatte, folk gick till jobbet, folk handlade. Hur kunde dom? Visste de inte vad som hade hänt?!.... Knäppt...

I all kaos och kalabalik, blev vi nånstans starkare. Mer sammansvetsade. Släktbanden, familjgränserna suddades ut och vi alla blev en enda stor familj.
Och de eldsjälar som vi stötte på. På alla sätt och vis. Pastorn framförallt. Många kommunanställda rörde inte ett finger, de hade ju semester. Men Pastorn, nej. Hon stod vid våran sida Dag som Natt. Jag är inte så kristen av mig, men huamejen vilket stöd <3

hela sista veckan i juni minns jag. allt sitter som inbränt. nästan hela juni månad vill jag nog säga. du skrev till mig på torsdagen att du hade en bra dag. och jag blev så glad över att få läsa de orden. på fredagen skrev du att du hade lärt dig att omfokusera. ännu bättre tyckte jag. Men något hände den helgen. den söndagen. du hade bestämt dig. du hade varit bekväm i tanken länge. och du visste att du kunde avsluta allt på ett kick, om du var tvungen.

Du lånade bilen för du skulle iväg och hälsa på vänner på kvällen. jag skrev till dig att vi är oroliga över att du ska hitta på något dum. Jag fick till svar: Nej jag tänker inte ta livet av mig för jag vill inte att folk i min omgivning ska tro att de hade kunnat gjort något annorlunda. Åfan va bra skrev jag tillbaka, men det hann du aldrig se. Nu i efterhand förstår jag betydelsen med "HADE"
Jag kände mig väldigt lustig i kroppen hela kvällen. Illamående och svårt att andas, lite smått panikångest. vi mös i soffan och tittade på film men jag var nån helt annanstans.
Jag somnade i soffan så hann aldrig stänga av ljudet på mobilen. Linda stängde av sitt ljud och låg kvar och tittade på tv:n. Vid klockan 3, 2.40 eller 3.20 ringde min mobil, Mash upen från Glee (Rumor has it/Someone like you) Pappa. Varför nu? och jag svarade.... "Han klarade det"

and my life as i knew it disappeared.

jag skakade och kände mig snurrig. men jag grät inte. jag minns att jag sa "Okej men det är lugnt. detta var det han ville. jag vet precis hur han kände sig. jag accepterar detta. nu lider han inget mer" Den meningen hamnade på repeat i ett par timmar. men jag grät inte.
De bad mig ringa min moster. hjärtat gick i 120. hon svarade och jag hann bara säga Hej. hon visste vad jag ville kl 4 på morgonen.

Vi börjar packa, eller jag ligger i sängen och stirrar i väggen medan Linda packar. jag får en sömntablett och jag somnar. Linda är vaken hela morgonen, svarar i min telefon när morbrorn som är på semester i turkiet ringer.
Jag vet inte när jag vaknar, men vid 8 ringer jag min avdelningschef och talar om vad som hänt. och jag vill absolut inte han skall tala om det för mina supervisor. enbart han och HR får veta.
Jag försöker få tag på SilverSara (min gamla KP i Uppsala)... inget svar. och jag är så arg för att hon inte svarar. messar hennes man och får veta att hon fortfarande sover...
När vi är påväg till centralen vid 9.30 svarar hon äntligen. och jag säger precis som det är, känslokall. inga känslor i orden.

jag grät ett par tårar på tåget. men inte mer. jag har kontakt med mina kusiner hemma. hemma hos oss på Blomstervägen. de sover i skift. kaos.

Väl framme i Karlstad hämtar min moster upp oss. jag kan fortfarande gå, stå upp, prata. men jag tänker inte. jag är i ett skal, mina rörelser och handlingar sker per automatik. muskelminne.

och jag var så nervös. nervös för att komma hem och möta sanningen. se mina föräldrar som förlorat sin son. rädsla över att se mina föräldrar. bilen hinner bara stanna vid gräsmattan, så står mamma ute på farstun. flaxar med händerna, kippar efter andan och säger "jag hann inte fram. jag hann inte fram"

måndag kväll var det ljuständning i Missionkyrkan. Många kom, uppemot 100. mötte jag någon som jag inte hade sett på länge, brast jag ut i gråt och kramades om. i kyrkan brast det. jag nästan låg i mormors knä medan hon smekte mig över håret.

de kommande dagarna i 2 veckors tid grät vi ikapp, drack ur varandras kaffemuggar, turades om att trösta varandra, alla hjälpte till med mat, vattnade alla blommor. det var blommor och buketter över allt på 110 kvm. det var så surrealistiskt. vi rökare rökte upp 1,5-2 paket om dagen, vi stod ut med varandras utbrott och det var utbrott från mig, mamma, kusiner, mormor, farmor, farbröder, pastor osv...en eftermiddag kunde jag inte ens förflytta mig, jag låg bara och grät -jag ville ut men kunde inte gå så pappa tog mig i sin famn och bar mig ut i solstolen.
vi satt uppe sent om kvällarna på altanen. pratade. skrattade. grät. folk sov över. i sängar. på köksoffan. som i en film. det var en film. första dagen ringde hans mobil konstant. hans vänner ville inte tro på det de hade hört. jag fick svara. min moster fick svara. förklarade sanningen.
Hemtelefonen ringde, mest telefonförsäljare. tillslut blev jag så trött på det så varje gång det ringde och de frågade efter min pappa eller mamma svarade jag snällt: Nej tyvärr deras son har precis dött så de är lite upptagna nu om det är ok? Helt tyst i luren. och jag måste säga att det var en sådan befriande känsla.

det är en konstig känsla det där. att förlora en anhörig. plötsligt. det går inte att beskriva. man får ett par nya ögon. alla tänker "det där händer inte mig, bara alla andra" och så en vacker dag är man själv "dom där andra" då inser man att man inte är skyddad från allt ont. för det kan faktiskt hända, vem som helst. i höstas när jag mötte människor, eller gick förbi en skolklass/dagisklass tänkte jag alltid "den människan som jag nyss mötte, kanske tar sitt liv i framtiden. Någon av de barn som jag nyss gick förbi kommer att bli deprimerad en vacker dag och vill ta sitt liv"
Hur sjuk är inte en sådan tanke? men det sjuka är att så är det. Även den mest populära och starkaste kan försvagas och hamna i depression med dödlig utgång.
Min bror skulle vara den sista som skulle göra något sådant. i världen jag levde i förut, skulle han aldrig hitta på något så dumt. Han växte upp i en stabil familj, som gav honom kärlek och mycket mer. Han fastnade för politiken och blev enorm drivande. han talade och kämpade för allas rättigheter. som homosexuella och invandrare. det fanns verkligen INGEN som kunde komma i hans väg, han körde på som om det inte fanns en morgondag. han var social. många vänner. han var överallt. läger. kongresser. festivaler. bryssel. albanien. vitryssland. det är ju bara en kämpe som han som skulle klara något sådant. han fyllde verkligen sina dagar med liv -inte liv med dagar.

Men något hände. och jag har bara spekulationer. ingen sanning. och den får jag aldrig höra.
och många gånger vill jag skrika rakt ut: Det här är inte sant, väck mig och ge tillbaka min lillebror.

För jag har inte godkänt att detta ska vara mitt liv.