ibland blir man helt paralyserad. hur blev det så här? hur är det möjligt? det här händer inte mig, inte min familj. och hur är det möjligt att överleva något sånt här? alla mår vi illa på olika sätt att vi kan inte stötta varann så mkt som vi önskar vi kunde. 

det får mig att fundera på mitt liv. hur vill jag ha mitt liv? och när jag ställer den frågan så är svaret idag helt, tomt. för jag har ingen aning. 

jag vill bara klippa ett stort hål i huden och kliva ur skinnet och få ett nytt skinn och nytt liv. för hur kan man känna sig så otroligt ensam när man vet att man inte är det?

det känns som om jag upprepar "nej men vänta nu det här är inte mitt liv" så blir det sant tillslut.

jag har suttit i en timme nu i soffan, stirrat ut i ingenstans för att försöka samla energi till att duscha. men finns ingen. den enda lilla energi jag har kvar går åt till att orka gå upp på morgonen för att göra mitt jobb. 

och så försöker jag sluta röka också och jag HATAR DET!