Har nu suttit och läst lite journaler från LG tiden. Mkt spännande, ibland också lite roande! Men jag tycks se mig ett mönster.
Första tiden kände jag en stor press att jag skulle bli bättre inom tidsbegränsning eftersom jag hade först 3 månader. Plus att om jag skulle visa att jag mådde bra skulle jag bli hemskickad tidigare, fast om jag skar mig skulle jag också bli hemskickad. Så, likheten då:
Jag känner enorm press (har satt den själv) att jag måste KUNNA allt inom en viss tid på den nya avdelningen, just för om jag kan ALLT kanske de vill ha kvar mig?

Så himla knäpp idé...

Men efter att läst dessa journaler, påminns jag över hur otroligt viktigt det är att sakta ner, distansera sig, stanna kvar i känslan och ta en dag i taget. Hur viktigt det egentligen är med medveten närvaro. För låter man livet passera utan att stanna upp och reflektera så kommer det en rejäl käftsmäll och det kan då bli väldigt tufft att ta sig upp igen.

Tackar LG, SilverSara Sanna och Åsa än en gång.
Tillsammans med mina föräldrar har Ni format mig till den jag är idag <3