Det finns dom som kämpar livet ut med sina demoner, som strävar till bättre mående men aldrig riktigt når dit. Varje dag är ett rent helvete och man önskar att man inte vaknar upp dagen efter. Eller åtminstone försöker ta sitt liv gång på gång utan större "framgång"
Men du lyckas ta mig fan med allt. Du misslyckades inte med en enda uppgift som du tog dig till. Så även uppgiften med att lämna oss, lyckades du med. Jag är "glad" för din skull att du fick frid, vad det nu än var du kämpade mot. Att lidandet verkade, kort. Men istället la du lidandet på oss som blev kvar. Ett oändligt lidande. Och det är inte rättvist. Jag kommer fortfarande på mig ibland med alla dessa konstiga funderingar. Som nu, när jag satte mobilen i laddaren dök det upp en tanke från ingenstans, från att inte tänka på dig överhuvudtaget "hur ska jag få det ogjort, hur ska jag göra för att få tillbaka honom?"
Hur knäpp är man inte då?
För varje dag som går blir allt mer ologiskt och jag blir allt mer "icke rationell"
