ett före.. och ett efter..

mkt har hänt i sitt liv, folk har dött, man har hamna i svåra situationer som tär på en men man blir trots allt hel igen. men efter något sånt här, tror jag aldrig man kommer att bli hel -man bara lär sig att överleva dagen, man bara lär sig att le igen. så just därför tror jag att när man ser tillbaka på detta om 10 år, om 50 år kommer det alltid finns ett före.. och ett efter.. jag försöker vara likadan som jag var innan det hände, men jag tror inte det går utan man bara lär sig på nytt igen. man lär sig och njuta utav solen igen, man lär sig att kunna koncentrera sig på en film fullt ut. man lär sig på nytt hur man ska andas, hur man ska älska. man lär sig leva på nytt igen eftersom man nu bär på en tung sten.

Äh det var inte meningen att jag skulle skriva nåt sånt idag, hade så mkt annat jag ville få ner egentligen. Som att jag har skaffa mig ett gym-kort. Kim Svensson har blivit medlem, på riktigt, på ett gym :) Jag är inte så stort fan av all skrot och konstiga saker som finns där, utan det är mest för yogan och sen får jag se om jag sätter upp mig på nån gruppträning när jag känner att min kropp fungerar. jag tror yogan är enormt viktig för mig just nu. jag insåg inte det förrän jag var där och testade häromdagen. allt instruktören nämnde och sa, vet jag inte huuuuur många ggr jag har hört under tiden på Lenagården.
Häromdagen gick vi också och köpte oss ett spel som heter Älskling. En massa frågor som handlar om precis allt som man får svara på. det var riktigt kul faktiskt och kändes skönt på något sätt. min bror satte oss i skiten och i en prövning som jag önskar han inte gjorde men han ska inte förstöra mer för mig ;)

"Andas in djupt. Känn hur luften strömmar in genom näsan och hur lungorna fylls med luft, låt andningen kännas ända ner i buktrakten.
Andas långsamt ut genom näsan. När tankar uppstår, låt dem bara komma och gå, utan att du låter tankarna få övertager så du fastnar i dem. Bedöm inte dina tankar, utan låt dom bara komma och gå. Observera dem bara och återgå lugnt tillbaka till andningen när du blir medveten om att detta sker"

Wide awake

Jag slås fortfarande av den där dammsugaren som suger bort mina lungor. Tankar "tänk om" kommer nog alltid finnas där, även fast jag vet att det inte hjälper, även fast jag vet att det egentligen inte finns nåt "tänk om"
Han kommer i mina drömmar. Tre ggr på raken. Första var att han gjorde ett skådespel på sin begravning utklädd till Zorro. Andra var om nycklarna till Näs. Inatt satt han hos mig och visade sin dagbok, och två sidor satt fastklistrade. Vad vill du med det? Kan du inte visa mig var du gjort av din one-piece dräkt istället?

arg

tårarna rinner ner och det gör ont. det spelar ingen roll hur "logiskt eller rationellt" jag kan tänka ibland för det gör fortfarande ont och du är fortfarande borta. jag hatar dig samtidigt som jag älskar dig så. jag har fortfarande inte riktigt vågat läsa dina mörka sms du skickade mig sista tiden. är rädd att jag kommer att tänka "jag borde ha förstått, jag borde ha läst genom raderna" förståndet vet att jag inte kunde göra något men känslorna säger annorlunda.
förra veckan hörde jag att syskonrelationen är den längsta relationen man har i livet. vad som ett slag i magen när jag hörde det. för du valde att förstöra den! 

En av hans bästa tjejkompisar skrev ett sådant vackert inlägg på hans fbsida idag. och det var så, så Kenny, över det hela

jag vill bara skrika rakt ut hur dum i huvudet du är för att du gjorde så här mot oss. du tänkte alltid på alla i din omgivning, varför slutade du med det? minns du inte när Mia dog? hur ledsen du blev? om du tar den ledsamhet du kände då och gångrar den med biljoner -så känner jag, så känner vi. jag önskar att jag bara var bekant med dig för då hade livet kunnat bli någorlunda normalt efter. samtidigt är jag glad över att just du av alla var min bror..... Att skriva var, gör så ont...

och det spelar ingen roll hur mkt jag skriver, hur mkt jag skäller på dig för du är fortfarande borta.

en permanent lösning på ett tillfälligt problem

So long ago
Another life
I can feel your heart beat

It's not a dream
Remember us
I can see it in your eyes

We'll find our place in time
A place in time beyond the sun
We'll find our place in time
A place in time to call our own

det kändes som om jag hade knäkt ett extremt svårt mattetal...

jag lovade mor att jag skulle börja dansa om hon började på zumba. jovisst det hade ju vart kul men efter ha tänkt en del, så nä. ingen dans. Pole dancing kanske? Jaaa! hade vart grymt att lära sig och träna upp sig eftersom jag har nada muscolos! men sen.. nää, har för dålig självkänsla för det. Så, nästa tanke blev: YOGA! Ja varför inte, jag gick på yoga i östersund, och ett par ggr i Uppsala och det var en salig blandning på människor! korta långa tjocka smala gamla unga tränade otränade. Så min uppgift imorgon blir (utöver att rensa garderoben) att kolla efter yoga!

jag kom fram till ett väldigt bra svar förut. ett svar för att göra mig lugn. för något som gruvar mig. som gruvar nog alla. är varför i själva faaan helvetes skulle en person som min bror, välja att lämna oss? Göra oss så ont, och ha en sådan stark vilja att sluta andas. välja att sluta kämpa, både för sig själv och för allt han gjorde internationellt och på hemmaplan. tack vare han ska de bygga om högstadiet hemma. det finns bara ett svar på den frågan och det är att han var sjuk.
Du kan älska livet hur mycket som helst och verkligen känna vad ditt syfte är här på jorden -men ändå dö. de finns dem som älskar livet -och dör i cancer. 
Så det svaret jag har på varför min lillebror gjorde som han gjorde är för att han var sjuk och ibland finns det inget botemedel. det kan finnas bromsmediciner och göra lidandet ännu längre men summan av kardemumman blir alltid det samma.

när jag går hem från jobbet broder, och ser på långt avstånd att det är GRÖN gubbe vid övergångstället brukar jag prata med dig inombords och be dig hålla kvar den GRÖNA gubben en stund till för jag har lite bråttom... och av 99% lyckas du så jag tackar för det!

tala medan du kan

i din dödsannons står det något liknande med att man ska tala åt dom som hade läppar men inte kunde tala. du talade åt dom, i många år. och jag önskar jag kunde fortsätta din kamp mot dem som har läppar men inte kan tala. men som sagt är jag inte så intresserad utav politik på det sättet. jag har fortfarande mina åsikter. men i min värld tänker jag "men det är väl bara att genomföra" ta bort all skit så alla kan leva lyckligt. men du visste att det inte bara är att genomföra. man måste kämpa. men jag kommer inom närmaste framtiden kämpa för att överleva (än en gång)

Ikväll skall vi se The Lady, den hade du gillat starkt tror jag. 

och du, jag har tagit över din SSU jacka. så den luktar nog lite cigarettrök och jag kan nästa höra hur du skäller på mig, att jag smutskastar din jacka :) men nu är den min :)

något jag kan bli riktigt förbannad på är hur kan en sådan människa som åstadkom så ofantligt mycket, välja att gå nån annanstans?

något jag kan bli arg på mig själv är att jag tänkte "Jaja, han får hålla på med sitt, när han blir lite äldre kanske han har mer tid för sina föräldrar och syster"
något jag också kan bli lite sne på mig själv är att varför engagerade jag mig inte mer i hans intressent? kanske just för att politik är det tråååååkigaste som existerar.....

men för att hedra honom kanske jag ska gå och bli medlem. men man läser nästan varje månad om att SSU fifflar med medlemsavgifter osv. sen vet jag iofs inte sådär jättemkt om vad de står för. kanske ska kolla det först. jag försökte läsa mig till vad som händer i Vitryssland, just för att Kenny var så engagerad där. Men jag blev verkligen inte mer klokare... han om någon hade kunnat förklarat för mig....

En vän till familjen skrev på min status häromdagen ang om att jag vill hoppas att vi möts nångång: Han kommer säkert göra sig hörd på något sätt, det är ju Kenny vi pratar om.
Då kunde jag inte rå för att mungiporna åkte upp en bit... :)

är det för att jag fortfarande är i chock, som det känns som om han är med mig?

för långt borta för en kram...

det kommer alltid att finnas ett före och ett efter. men var är gränsen. före usa? efter usa? eller efter 1 juli? 

mayaindianerna spådde en domedag år 2012. jag har en liten fundering om att 2012 är generellt kasst år för många, på ett eller annat sätt. man blir arbetslös, man separerar, en vän/släkting/barn/syskon går bort.

Jag har redan haft domedag 2012. 2012 kommer alltid förknippas med USA, Terra Nova och min bror som blev en fjäril. 2012 kommer vara mitt bästa år samtidigt som det värsta året jag nånsin kommer gå igenom.
Döden har varit nära många gånger, bekanta och vänner och släktingar. men detta skulle ju inte hända vår familj?

jag vet att man inte kan undgå det man känner. känslorna finns där. förr gjorde jag allt för att slippa känna, var alltid på högvarv, hade alltid något att göra just för att slippa känna. men jag vet också att med facit i hand blir det värre om man ignorerar dem. hade jag vart som förr hade jag gjort allt för att slippa sitta hemma själv. hade det vart som förr hade jag säkert suttit hemma hos nån och snackat skit å sett på film -enbart för att slippa känna den smärtan jag gör. men förr visste jag heller inte vad det var för smärta. men nu vet jag varför det är så tungt, varför det är så tungt att andas. så jag låter känslorna komma, jag vet att det jag känner är rätt, jag kan sätta ord på dem. jag kan räta ut dem. och jag kan också välja hur jag ska handskas med dem. förr var det bara ett enda stort trassel. nu kan jag vara medveten om här och nu. känna hur det känns när jag ligger här i soffan. hur det känns i lilltån. jag kan känna hur jag upplever det jag ser på tvn (just nu är det Inception som visas, som om det är så himla enkel att förstå hehe) jag kan registrera ljuden som kommer utanför fönstret och jag kan höra hur Stella sover och springer i sömnen. allt detta registrerar jag samtidigt som jag känner smärtan inombords -just enbart för att kontrollera smärtan.

jag är nog inte ensam om att man önskade att man kunde blunda så ofantligt hårt att tiden spolades tillbaka. men det går inte. man tror att om man andas lite lite lite hårdare, tar det där extra andetaget så kommer han tillbaka. men de där extra andetagen tar jag för dig lillebror.

after a hurricane comes a rainbow..

and after a rainbow theres a hurricane...

var är vi påväg? jag möter människor på gatan som går, springer eller cyklar. olika åldrar. till skolan. till jobbet. påväg hem från jobbet. påväg hem från skolan. påväg hem från gymmet. påväg till något möte. människorna här i stan är alltid påväg nånstans. varför måste det vara så? jag brukar vissa tillfällen när jag är påväg hem från jobbet, ta en annan väg hem. för att göra det lite annorlunda. upptäcka och se nya saker. det gör så jag känner mig mer, "berest" i min egen stad. jag är också påväg nånstans, precis som alla andra. och just nu är jag påväg upp för en väldigt lång och kurvig backe. på denna väg kommer jag att falla, många gånger. känslorna kommer bli kraftiga, de kommer bli mindre. de kommer bli kraftigare igen, samt minska igen. man vet aldrig hur vägen ser ut men när jag väl hittat fram till mitt mål, vad det nu än är, kommer jag återigen vara "berest" och än en gång packat väskan med nya verktyg.

för många år sedan skrev jag en dikt liknande med: Att se ljuset igen. Att känna lycka igen. Är en styrka som kallas mod. och det är lite så, man måste va modig för att möta sig själv, modig för att ta itu med det man känner inom sig, modig att hantera känslor och stå emot impulsiviteten.


det sägs att man är författare för sin egen bok. och jag kommer se till att den får ett lyckligt slut. jag accepterar att det är skit nu men jag vet att efter den långa branta vägen så går det över, åtminstone en gnutta lättare. ett lyckligt slut när jag är gammal och grå med käpp på nåt ålderdomshem :) om man tänker på ett lyckligt slut, så är faktiskt det mesta "ett lyckligt slut" . om barn dör i Afrika av svält, sjukdom och krig så slipper de lida. Dör man i cancer, hjärn/hjärtfel så slipper de lida. det är en smärtsam resa dit, men de slipper lida. precis som min bror.

We Shall Overcome Bruce Springsteen