på din gravsten står det 2 juli 2012. om detta var planerat, så hade du inte planerat 2 juli. det skulle vara 1 juli av många olika anledningar. för mig gick du bort 1 juli.
Det är en utomkropps känsla. Saker och ting rör sig runt mig, människor pratar, allt går i ultrafart, medans jag själv går i slowmotion. Det går inte att beskriva. Tiden går. Men min tid står fortfarande stilla. Hur kan tiden fortfarande gå, när du är borta? Jag minns att jag var så irriterad första tiden över att andras liv fortsatte, folk gick till jobbet, folk handlade. Hur kunde dom? Visste de inte vad som hade hänt?!.... Knäppt...
I all kaos och kalabalik, blev vi nånstans starkare. Mer sammansvetsade. Släktbanden, familjgränserna suddades ut och vi alla blev en enda stor familj.
Och de eldsjälar som vi stötte på. På alla sätt och vis. Pastorn framförallt. Många kommunanställda rörde inte ett finger, de hade ju semester. Men Pastorn, nej. Hon stod vid våran sida Dag som Natt. Jag är inte så kristen av mig, men huamejen vilket stöd <3
hela sista veckan i juni minns jag. allt sitter som inbränt. nästan hela juni månad vill jag nog säga. du skrev till mig på torsdagen att du hade en bra dag. och jag blev så glad över att få läsa de orden. på fredagen skrev du att du hade lärt dig att omfokusera. ännu bättre tyckte jag. Men något hände den helgen. den söndagen. du hade bestämt dig. du hade varit bekväm i tanken länge. och du visste att du kunde avsluta allt på ett kick, om du var tvungen.
Du lånade bilen för du skulle iväg och hälsa på vänner på kvällen. jag skrev till dig att vi är oroliga över att du ska hitta på något dum. Jag fick till svar: Nej jag tänker inte ta livet av mig för jag vill inte att folk i min omgivning ska tro att de hade kunnat gjort något annorlunda. Åfan va bra skrev jag tillbaka, men det hann du aldrig se. Nu i efterhand förstår jag betydelsen med "HADE"
Jag kände mig väldigt lustig i kroppen hela kvällen. Illamående och svårt att andas, lite smått panikångest. vi mös i soffan och tittade på film men jag var nån helt annanstans.
Jag somnade i soffan så hann aldrig stänga av ljudet på mobilen. Linda stängde av sitt ljud och låg kvar och tittade på tv:n. Vid klockan 3, 2.40 eller 3.20 ringde min mobil, Mash upen från Glee (Rumor has it/Someone like you) Pappa. Varför nu? och jag svarade.... "Han klarade det"
and my life as i knew it disappeared.
jag skakade och kände mig snurrig. men jag grät inte. jag minns att jag sa "Okej men det är lugnt. detta var det han ville. jag vet precis hur han kände sig. jag accepterar detta. nu lider han inget mer" Den meningen hamnade på repeat i ett par timmar. men jag grät inte.
De bad mig ringa min moster. hjärtat gick i 120. hon svarade och jag hann bara säga Hej. hon visste vad jag ville kl 4 på morgonen.
Vi börjar packa, eller jag ligger i sängen och stirrar i väggen medan Linda packar. jag får en sömntablett och jag somnar. Linda är vaken hela morgonen, svarar i min telefon när morbrorn som är på semester i turkiet ringer.
Jag vet inte när jag vaknar, men vid 8 ringer jag min avdelningschef och talar om vad som hänt. och jag vill absolut inte han skall tala om det för mina supervisor. enbart han och HR får veta.
Jag försöker få tag på SilverSara (min gamla KP i Uppsala)... inget svar. och jag är så arg för att hon inte svarar. messar hennes man och får veta att hon fortfarande sover...
När vi är påväg till centralen vid 9.30 svarar hon äntligen. och jag säger precis som det är, känslokall. inga känslor i orden.
jag grät ett par tårar på tåget. men inte mer. jag har kontakt med mina kusiner hemma. hemma hos oss på Blomstervägen. de sover i skift. kaos.
Väl framme i Karlstad hämtar min moster upp oss. jag kan fortfarande gå, stå upp, prata. men jag tänker inte. jag är i ett skal, mina rörelser och handlingar sker per automatik. muskelminne.
och jag var så nervös. nervös för att komma hem och möta sanningen. se mina föräldrar som förlorat sin son. rädsla över att se mina föräldrar. bilen hinner bara stanna vid gräsmattan, så står mamma ute på farstun. flaxar med händerna, kippar efter andan och säger "jag hann inte fram. jag hann inte fram"
måndag kväll var det ljuständning i Missionkyrkan. Många kom, uppemot 100. mötte jag någon som jag inte hade sett på länge, brast jag ut i gråt och kramades om. i kyrkan brast det. jag nästan låg i mormors knä medan hon smekte mig över håret.
de kommande dagarna i 2 veckors tid grät vi ikapp, drack ur varandras kaffemuggar, turades om att trösta varandra, alla hjälpte till med mat, vattnade alla blommor. det var blommor och buketter över allt på 110 kvm. det var så surrealistiskt. vi rökare rökte upp 1,5-2 paket om dagen, vi stod ut med varandras utbrott och det var utbrott från mig, mamma, kusiner, mormor, farmor, farbröder, pastor osv...en eftermiddag kunde jag inte ens förflytta mig, jag låg bara och grät -jag ville ut men kunde inte gå så pappa tog mig i sin famn och bar mig ut i solstolen.
vi satt uppe sent om kvällarna på altanen. pratade. skrattade. grät. folk sov över. i sängar. på köksoffan. som i en film. det var en film. första dagen ringde hans mobil konstant. hans vänner ville inte tro på det de hade hört. jag fick svara. min moster fick svara. förklarade sanningen.
Hemtelefonen ringde, mest telefonförsäljare. tillslut blev jag så trött på det så varje gång det ringde och de frågade efter min pappa eller mamma svarade jag snällt: Nej tyvärr deras son har precis dött så de är lite upptagna nu om det är ok? Helt tyst i luren. och jag måste säga att det var en sådan befriande känsla.
det är en konstig känsla det där. att förlora en anhörig. plötsligt. det går inte att beskriva. man får ett par nya ögon. alla tänker "det där händer inte mig, bara alla andra" och så en vacker dag är man själv "dom där andra" då inser man att man inte är skyddad från allt ont. för det kan faktiskt hända, vem som helst. i höstas när jag mötte människor, eller gick förbi en skolklass/dagisklass tänkte jag alltid "den människan som jag nyss mötte, kanske tar sitt liv i framtiden. Någon av de barn som jag nyss gick förbi kommer att bli deprimerad en vacker dag och vill ta sitt liv"
Hur sjuk är inte en sådan tanke? men det sjuka är att så är det. Även den mest populära och starkaste kan försvagas och hamna i depression med dödlig utgång.
Min bror skulle vara den sista som skulle göra något sådant. i världen jag levde i förut, skulle han aldrig hitta på något så dumt. Han växte upp i en stabil familj, som gav honom kärlek och mycket mer. Han fastnade för politiken och blev enorm drivande. han talade och kämpade för allas rättigheter. som homosexuella och invandrare. det fanns verkligen INGEN som kunde komma i hans väg, han körde på som om det inte fanns en morgondag. han var social. många vänner. han var överallt. läger. kongresser. festivaler. bryssel. albanien. vitryssland. det är ju bara en kämpe som han som skulle klara något sådant. han fyllde verkligen sina dagar med liv -inte liv med dagar.
Men något hände. och jag har bara spekulationer. ingen sanning. och den får jag aldrig höra.
och många gånger vill jag skrika rakt ut: Det här är inte sant, väck mig och ge tillbaka min lillebror.
För jag har inte godkänt att detta ska vara mitt liv.
