Jag tycker det känns konstigt. Konstigt att tiden bara fortsätter? Den borde ha stannat kvällen 1 juli. Hur kan alla andra fira jul? Det är ju fel. Det känns fel att alla andra firar. Det finns dom som är berörda, men har fortfarande alla runt julbordet. Mina kusiner och deras familjer. Våra vänner och bekanta. I det ögonblicket, tänker dom inte på oss. På oss som har en tom stol.

Har nu suttit och läst lite journaler från LG tiden. Mkt spännande, ibland också lite roande! Men jag tycks se mig ett mönster.
Första tiden kände jag en stor press att jag skulle bli bättre inom tidsbegränsning eftersom jag hade först 3 månader. Plus att om jag skulle visa att jag mådde bra skulle jag bli hemskickad tidigare, fast om jag skar mig skulle jag också bli hemskickad. Så, likheten då:
Jag känner enorm press (har satt den själv) att jag måste KUNNA allt inom en viss tid på den nya avdelningen, just för om jag kan ALLT kanske de vill ha kvar mig?

Så himla knäpp idé...

Men efter att läst dessa journaler, påminns jag över hur otroligt viktigt det är att sakta ner, distansera sig, stanna kvar i känslan och ta en dag i taget. Hur viktigt det egentligen är med medveten närvaro. För låter man livet passera utan att stanna upp och reflektera så kommer det en rejäl käftsmäll och det kan då bli väldigt tufft att ta sig upp igen.

Tackar LG, SilverSara Sanna och Åsa än en gång.
Tillsammans med mina föräldrar har Ni format mig till den jag är idag <3

Försöker lugna mig själv genom att fråga mig själv: är det viktigt för mig att andra är stolta över mig? Hur skulle jag må om man "tog bort" det? Svaret är nog att det är inget jag tänker över. Jag bryr mig inte värst mkt, huvudsaken är ju att JAG är stolt över mig själv.

Jag hade precis lagt mig ner och som blixten (i vanlig ordning) tänkte jag på att jag kommer aldrig få höra honom sjunga, eller hålla ett tal inför större folkmassa... Jag kommer aldrig få säga hur stolt jag var över honom och hur stolt jag är över att ha honom som bror. Och det stör mig, så enormt mkt! Och så tänker man "tänk om jag hade sagt det till honom hur stolt jag är, hade jag kunnat hindra det?" men min hjärna vet mkt väl att det hade jag inte..

Men jag var stolt Kenny, och ÄR.. Även fast jag inte vill ha nåt med dig att göra så är du ändå min lillebror och saknaden går inte att beskriva