after a hurricane comes a rainbow..

and after a rainbow theres a hurricane...

var är vi påväg? jag möter människor på gatan som går, springer eller cyklar. olika åldrar. till skolan. till jobbet. påväg hem från jobbet. påväg hem från skolan. påväg hem från gymmet. påväg till något möte. människorna här i stan är alltid påväg nånstans. varför måste det vara så? jag brukar vissa tillfällen när jag är påväg hem från jobbet, ta en annan väg hem. för att göra det lite annorlunda. upptäcka och se nya saker. det gör så jag känner mig mer, "berest" i min egen stad. jag är också påväg nånstans, precis som alla andra. och just nu är jag påväg upp för en väldigt lång och kurvig backe. på denna väg kommer jag att falla, många gånger. känslorna kommer bli kraftiga, de kommer bli mindre. de kommer bli kraftigare igen, samt minska igen. man vet aldrig hur vägen ser ut men när jag väl hittat fram till mitt mål, vad det nu än är, kommer jag återigen vara "berest" och än en gång packat väskan med nya verktyg.

för många år sedan skrev jag en dikt liknande med: Att se ljuset igen. Att känna lycka igen. Är en styrka som kallas mod. och det är lite så, man måste va modig för att möta sig själv, modig för att ta itu med det man känner inom sig, modig att hantera känslor och stå emot impulsiviteten.


det sägs att man är författare för sin egen bok. och jag kommer se till att den får ett lyckligt slut. jag accepterar att det är skit nu men jag vet att efter den långa branta vägen så går det över, åtminstone en gnutta lättare. ett lyckligt slut när jag är gammal och grå med käpp på nåt ålderdomshem :) om man tänker på ett lyckligt slut, så är faktiskt det mesta "ett lyckligt slut" . om barn dör i Afrika av svält, sjukdom och krig så slipper de lida. Dör man i cancer, hjärn/hjärtfel så slipper de lida. det är en smärtsam resa dit, men de slipper lida. precis som min bror.

We Shall Overcome Bruce Springsteen