Idag för ett år sedan skrev du:
Idag är det en bra dag.

Kan du inte bara försvunna ur min skalle... Jag vill inte glömma bort dig men jag vill glömma bort den onödiga smärtan du är roten till. Hade du vart vid liv hade mitt liv varit perfekt. Det hade varit precis som jag drömt om. Precis som jag skulle vilja ha mitt liv...
Du vet att mina barn kommer aldrig få någon kusin. De kommer aldrig få uppleva det du och jag, Sara och Andreas hade tillsammans.

Arg.

Saras student

Fick höra idag att jag har ett stark psyke... De skulle bara veta hur det egentligen står till...

Mitt hjärta säger, varför åkte du inte Hem, varför gav du dig, varför bröt du kontakten bara för att det blev sådant fokus på mobilen... Varför kämpade jag inte lite till för hålla min bror levande...?

.

Fått fast anställning. Det är skönt att uppnå ett mål som jag länge fundera och filat på. Jag hade fast anställning i restaurangen, men ingen plats jag vill va på.

Jag kommer på mig ha inre diskussioner med mig själv där jag säger:" Nää på! De här har jag inte accepterat, min lillebror kommer tillbaka. För detta har jag inte godkänt!"
Man ä så knäpp...varje gång jag möter en utav dina idoler vill jag så gärna ringa till himlen och berätta. Du hade tyckt de vart så coolt!

Fenix. Det är vad jag är. Mitt hjärta är maskrosbarn. Våra barn kommer att vara gjorda av stål!

I believe there is a another world waiting for us, Sixsmith. A better world. And I'll be waiting for you there.

vad är det i dödsfall som väcker människors intresse att helt plötslig skicka vänförfrågningar på sociala medier?
I somras fick jag de mest konstiga förfrågningar från människor jag aldrig ens hade mött..
Nu ser jag att samma saker sker för andra.. för vilken sak? är det endast för att visa att man är med en, att man stöttar? eller är det endast för att gotta sig i andra tragedier, för att få det bekräftat att man har det så mkt bättre?

jag vet inte.. men sinnessjukt är det.

när jag är på jobbet är jag i en annan verklighet. men hur länge skall det "skalet" hålla?
hur hade min verklighet sett ut om min bror fortfarande var i livet? perfekt. perfekt hade det varit. för jag kan inte se nåt annat. jag hade inte behövt kämpa för att vakna, för att äta, kämpa för att skratta. jag hade bara njutit av det perfekta livet jag hade önskat mig. men någon idiot bestämde sig att slå hål på mitt drömliv. 

jag saknar att ha ett syskon. man tänker inte så mkt på det när de är i livet, men när de är borta tar de upp all ens tid. häromdagen gjorde vi kladdkake muffins... när jag vispade ihop ägg och socker kom jag att tänka på en kväll när jag och Kenny var ensamma hemma. Han hade lärt sig gjort "äggtoddy" på dagiset... och vi vispade ihop ägg och socker och slickade i oss ALLT :D haha... en sån happening skulle jag vilja påminna honom.. "Minns du när...."
Sen får jag en käftsmäll som säger "HA HA det kan du inte, pillutta dig!"

på nåt sätt känner jag mig så nära dig, närmare varandra. är det för att du ser mig? eller hör du mina tankar? försöker du besvara dem?

eller är det bara mitt sjuka sinne som försöker lugna mig, för att jag inte skall gå sönder?

jag får dippa. jag får tycka synd om mig själv. jag behöver inte alltid vara glad och full av energi. med positivt tänkande. jag får vara ledsen.
Imorgon är det annan dag, en bättre dag.

Var kommer alla dessa tankar ifrån?

Det finns dom som kämpar livet ut med sina demoner, som strävar till bättre mående men aldrig riktigt når dit. Varje dag är ett rent helvete och man önskar att man inte vaknar upp dagen efter. Eller åtminstone försöker ta sitt liv gång på gång utan större "framgång"
Men du lyckas ta mig fan med allt. Du misslyckades inte med en enda uppgift som du tog dig till. Så även uppgiften med att lämna oss, lyckades du med. Jag är "glad" för din skull att du fick frid, vad det nu än var du kämpade mot. Att lidandet verkade, kort. Men istället la du lidandet på oss som blev kvar. Ett oändligt lidande. Och det är inte rättvist. Jag kommer fortfarande på mig ibland med alla dessa konstiga funderingar. Som nu, när jag satte mobilen i laddaren dök det upp en tanke från ingenstans, från att inte tänka på dig överhuvudtaget "hur ska jag få det ogjort, hur ska jag göra för att få tillbaka honom?"
Hur knäpp är man inte då?

För varje dag som går blir allt mer ologiskt och jag blir allt mer "icke rationell"